Litteraturpriset
I år går priset till Jean-Marie Gustave Le Clézio.
Jean-Marie Gustave Le Clézio föddes den 13 april 1940 i Nice, men både föräldrarna hade starka släktband med den en gång franska kolonin Mauritius, erövrad av britterna 1810. Le Clézio flyttade vid åtta års ålder tillsammans med övriga familjen till Nigeria, där fadern blivit kvar som läkare under andra världskriget.
På den månadslånga båtfärden till Nigeria påbörjade han sin skrivarkarriär med två små böcker, Un long voyage och Oradi noir, som till och med innehöll en lista över "kommande böcker". Han växte upp med två språk, franska och engelska. 1950 återvände familjen till Nice.
Efter studentexamen 1957 studerade han engelska vid universitetet i Bristol 1958-59 och i London 1960-61. Han avlade grundexamen vid universitet i Nice (Institut d'Études Littéraire) 1963, tog en högre examen vid universitetet i Aix-en-Provence 1964 och doktorerade på ett arbete om Mexikos tidiga historia vid universitetet i Perpignan 1983. Han har undervisat vid universitet i bland annat Bangkok, Mexico City, Boston, Austin och Albuquerque.
Le Clézio väckte stor uppmärksamhet med sin debutroman Le procès-verbal (1963; Rapport om Adam, 1964). Som ung författare i efterdyningen av existentialismen och nouveau roman var han en besvärjare som försökte lyfta orden ur vardagsspråkets degenererade tillstånd och återge dem kraften att frammana en essentiell verklighet. Debutboken inledde en svit av krisskildringar, som även omfattar novellsamlingen La fièvre (1965; Febern, 1966) och Le déluge (1966;
Syndafloden, 1968), där han pekar ut förvirringen och rädslan i de stora västerländska städerna.
Redan tidigt framstod Le Clézio som en ekologiskt engagerad författare, en inriktning som accentuerades med romanerna Terra amata (1967; Terra amata, 1969), Le livre des fuites (1969; Flykternas bok, 1970), La guerre (1970; Kriget<, 1974) och Les géants (1973).
Hans slutgiltiga genombrott som romanförfattare skedde med Désert (1980; Öken, 1984), för vilken han prisbelönades av Franska akademien. Verket innehåller storslagna bilder av en förlorad kultur i den nordafrikanska öknen, som kontrasterar mot en skildring av Europa sett med de oönskade invandrarnas ögon. Huvudpersonen, den algeriska gästarbeterskan Lalla, är en utopisk motpol till det europeiska samhällets fulhet och brutalitet.
Samtidigt med dessa romaner publicerade Le Clézio de meditativa essäböckerna L'extase matérielle (1967; Jordisk extas, 1969), Mydriase (1973) och Haï (1971), varav den senare visar influenser från indiansk kultur. Längre vistelser i Mexiko och Centralamerika mellan åren 1970 och 1974 fick en avgörande betydelse för hans författarskap, och han sökte sig bort från de stora städerna för att finna en ny andlig verklighet i kontakten med indianerna. Han mötte marockanskan Jemia, som blev hans hustru 1975, samma år som Voyage de l'autre côté publicerades, en bok där han redovisar sina centralamerikanska lärdomar. Le Clézio påbörjade översättningen av de stora verken i indiansk tradition, som Les prophéties du Chilam Balam. Le rêve mexicain ou la pensée interrompue (1988) vittnar om hans fascination för Mexikos storslagna förflutna. Sedan 1990-talet delar Le Clézio och hans hustru sin tid mellan Albuquerque i New Mexico, ön Mauritius och Nice.
Le chercheur d'or (1985; Skattsökaren, 1990) behandlar stoff från Indiska oceanens öar i äventyrsromanens anda. Författarens dragning till drömmen om det jordiska paradiset framträder på senare år i böcker som Ourania (2005) och i Raga: approche du continent invisible (2006; Raga: att nalkas den osynliga kontinenten, 2008), den senare ägnad åt att dokumentera det liv som håller på att gå förlorat på öarna i Oceanien när globaliseringen tränger fram, den förra förlagd till en avlägsen dal i Mexiko, där huvudpersonen, författarens alter ego, påträffar en koloni av sökare som återvunnit guldålderns harmoni och lagt bort civilisationens fördärvliga bruk, däribland de vanliga språken.
Tyngdpunkten i författarskapet har alltmera förskjutits i riktning mot ett utforskande av barndomens värld och den egna släktens historia. Denna utveckling inleddes med Onitsha (1991), fortsatte mera explicit med La quarantaine (1995) och har kulminerat i Révolutions (2003; Allt är vind, 2007) och L'Africain (2004; Afrikanen, 2005). Révolutions sammanfattar författarskapets viktigaste teman: minnet, exilen, ungdomens uppbrott, kulturernas konflikt. Episoder från skilda tider och platser står bredvid varandra: huvudpersonens läroår under 1950- och 1960-talen i Nice, London och Mexiko, den bretonske anfaderns upplevelser som soldat i revolutionsarmén 1792–94 och emigration till Mauritius för att undkomma det revolutionära samhällets förtryck samt en slavinnas berättelse från början av 1800-talet. Inbäddad i ungdomsminnena ligger berättelsen om huvudpersonens besök hos sin farfars syster, den sista bäraren av familjetraditionen från den förlorade egendomen på Mauritius, som överlämnar de minnen han som författare skall bära vidare.
L'Africain är historien om författarens far, på en gång rekonstruktion, äreräddning och erinring av en pojkes liv i skuggan av en främling som han är skyldig att älska. Han minns genom landskapet: Afrika berättar för honom om vem han var den gång han som åttaåring upplevde familjens återförening efter krigsårens skilsmässa. Till det senaste som flutit ur Le Clézios penna hör Ballaciner (2007), en djupt personlig essä om filmkonstens historia och filmens betydelse i författarens eget liv, från barndomens vevprojektorer över tonårens kult av cineastiska trender till vuxenålderns strandhugg i främmande världsdelars filmkonst. Det senaste verket Ritournelle de la faim har utkommit i dagarna.
Le Clézio har även skrivit flera barn- och ungdomsböcker, som t ex Lullaby (1980), Celui qui n'avait jamais vu la mer suivi de La montagne du dieu vivant (1982) och Balaabilou (1985).
