la dolce vita

Igår när vi var ute, Elvis och jag, så var det dimma uppe i elljusspåret. Vi hann hem innan det började regna.



Det är fantastiskt härligt att ta sig ut i skogen. Jag har så ont i en höft så det är lättare för mig att gå i elljusspåret där det är mjukt. Det går inte alls på asfalt. Men ut måste man ju när man har hund. Han får springa omkring och man riktigt ser på honom hur han njuter. Han luktar på blåbärsris, lingonris, ljung och annat som är efter backen. Och så lyfter han på benet och försöker pressa ut en liten droppe. Kanske kommer det någon annan hund och läser i tidningen att han varit här.

Idag var det soligt och fint. Då kände jag mig extra glad. Det finns en hackspett som håller till alldeles där vi kommer upp till spåret. Han sätter kottar i ett hål i flera av lampstolparna och där sitter han och knackar. Det ligger hundratals kottar under de stolpar han besöker. Nästan varje dag morsar vi på honom. Ibland sitter han kvar men det händer att han far iväg och då låter han alltid. Jag brukar svara på samma sätt och så håller vi på ett tag. På så vis får vi kontakt och en dialog. :) Inbillar jag mig i alla fall. Det är det här som gör tjusningen med att vara ute i skog och mark. Alltid är det något intryck man har med sig hem. En dag hittade jag tio fina Karl Johan alldeles på sidan av spåret. Det var roligt att komma hem med dem. Tur, att jag hade en KONSUM-kasse i fickan.



Elvis lyssnar på hackspetten.


Detta tog jag inte idag för jag hade inte kameran med mig utan bara mobilen. Fotot är från ett tidigare tillfälle.

Vet du, att man gjort en undersökning om människor som motionerar? Jag har inte sett den själv men har hört talas om den. Där kom man fram till att man blev mer lycklig av att promenera i skogen än i samhällen och städer.
Egentligen tycker inte jag att det var konstigt alls. I alla fall har skogen den påverkan på mig att alla bekymmer rinner av mig och jag lyssnar till suset i trädkronorna, fåglarnas kvitter och känner dofter av mossa och annat. Skogen luktar inte på samma sätt jämt. Olika årstider har olika dofter.  Det är underbart!

Sköt om dig i höstmörkret och tänd ett ljus!

Kram till dig från mig

"I ett soligt sinne är det alltid sommar"
© Lillemor

Vi har varit på teater. Här i Robertsfors har vi en väldigt aktiv musik-och teaterförening. Det är så trevligt att få gå på föreställningarna. Det brukar vara 5-6 varje termin.

Denna gång såg vi Hohaj. Den spelas av Västerbottensteatern. Dramatiseringen av Elisabeth Rynells roman är gjord av Ellenor Lindgren, som tidigare gjort succé med Sara Lidmans Lifsens Rot. Matthew Zajac från Skottland återkommer nu för andra gången till Västerbottens-teatern. Senast vi såg honom var 2008 i When we dead awaken av Ibsen. Han kan inte svenska utan har lärt sig alla rubriker utantill. Strongt gjort!

Övriga skådespelare är Margareta Niss som Maria och Greger Ottossen som fader Knövel.

Den handlar om två tidsepoker. Till Hohaj kommer två människor vandrande i två olika tider. Båda är på flykt sin egen sorg och drivs allt djupare in i skogen, in i obebyggt land. Detta är i grunden en historia om att våga bli älskad och om att välja livet trots att döden står för dörren. Den som kommer i modern tid är Maria och den som kommer från en svunnen tid är Aron, som är från Skottland och som har dödat sin styvfar. Han flydde ut till sjöss, blev upptagen av en fiskebåt från Island och hamnade till slut i Simrishamn, där han började sin vandring norrut.

Han blir förälskad i Inna, som spelas av Ellenor Lindgren. Hon är perfekt för den rollen. Hennes mamma har dött och den despotiske fadern förbjuder henne att gå ner till byn och utnyttjar henne sexuellt. Tills slut så bestämmer sig dock Inna för att ge efter för Aron och gifta sig med honom. Kärleken har segrat. Han går iväg för att köpa ringar men kommer aldrig tillbaka. Efter några dagar kommer de som han bott hos över vintern och berättar att Aron gått ner sig i sjön. Inna blir kvar på gården och slavar under sin far. Hon kommer aldrig därifrån.

Jag tänker på hur hemskt det kunde vara för kvinnorna förr. Särskilt de som bodde långt bort från all ära och redlighet.


Gammal och utsliten dör hon vid brunnen en vinterkväll och dagen efter kommer Maria dit. Inna är fastfrusen vid marken. Maria går in i stugan och hittar saker som talar för den tragiska historien. Hon tar Arons kors och lägger det på Innas arm och breder en varm filt om henne.

Scenen är hela tiden densamma och skådespelarna går omkring i olika tider och det är det som är tjusningen, tycker jag.
Du har lyckats Ellenor Lindgren!

Sköt om er där ute och tänd ett ljus i höstmörkret!

Kram till dig från mig

"I ett soligt sinne är det alltid sommar"
©

Jag har väldiga problem med höger höft. Det ställer till en hel del för mig. Jag kan t.ex. inte promenera långt för jag får så ont. Hunden får jag ta upp till skogen så han får springa av sig ordentligt varje dag. Tur att den är så nära! Eftersom jag har psoriasisartrit så har jag fått artros i höften och muskelfästena smärtar också. Det här har jag dragits med i över ett år men just den här smärtan hjälper inte av att jag blir behandlad med cellgift och antiinflammatorisk medicin mot artriten. Jag har prövat akupunktur, men höften vill inte svara på det. Annars så funkar det bra på min nacke så jag ska få det där  istället.

I fredags var jag till min rara sjukgymnast Anna.    Hon är alltid så glad och hjälpsam. Vi satt och pratade länge och hon föreslog att jag skulle börja cykla på Robertsforshälsan. Landstinget har köpt in sig där så det är bara att boka tid. Det går på högkostnadskortet. Jag fick registrera mig på Robertsforshälsan och fick en engångskod så att jag skulle kunna byta den när jag väl hade loggat in mig i systemet.

När jag kom hem fixade jag det där och bokade sex tider framåt. Idag, måndag, var jag där och cyklade för första gången. Det gick jättebra! Men Anna hade sagt att jag skulle börja med en halvtimme. Jag hoppas på att cyklandet inte enbart ska sätta fart på blodcirkulationen i höften utan också hjälpa mig med överflödiga kilon.

<--------- Kanske om 1 år?

Jag har också varit och handlat GI-mat för en vecka framåt. Jag har gått upp så mycket i vikt så nu måste jag bara ta itu med det. Maken skulle inte heller må illa av att gå ned litet.

I morse blev det omellett med paprika och purjolök samt makrill i tomatsås. Till lunch: grillad kycklingfilet med grönsallad och dressing bestående av olivolja, vinäger, dijonsenap, salt och vitpeppar. Till mellanmål har jag tagit 1½ dl yoghurt och jag sparar äpplet till kvällen. Till middag ska vi ha kryddiga köttfärsbiffar med sallad samt wokade grönsaker. Maken får bulgur till det. Inte jag. Jag kör med rivstart i två veckor.

Jag hoppas att jag ska klara av detta. Egentligen är det inte svårt. Man utesluter helt enkelt bröd, go´fika, potatis, ris och pasta. Nu är det de långsamma kolhydraterna som gäller.

Jag förväntar mig glada tillrop och uppmuntrande ord!

Tänd ett ljus i höstmörkret!

Sköt om dig där ute! Kram från mig

"I ett soligt sinne är det alltid sommar"
© Lillemor

Nu är teatersäsongen igång i Robertsfors igen. Det är alltid lika trevligt när den börjar på hösten och alla har kommit hem från sina semestrar och stugvistelser.

Vi tycker om att förgylla vardagen, min man och jag, så vi går på allt vi har möjlighet att se.

Det första vi såg nu när allt kom igång var Mens night med Monica Lindgren och Åsa Persson.





Åsa Persson är revyskådisen från Piteå som slog igenom med den något ekivoka kultfiguren ”Belinda Bengtsson”. Numera skrattar man omgående när man ser något leopardmönstrat… Hon driver ett eget företag och har sjungit i coverband, skrivit en bok, jobbat som programledare i Svt:s Eftersnack, spelat lokalrevy och bl a blivit utnämnd till Årets Pitebo! För den som är intresserad  berättar hon också att hon i dagsläget är singel med två vuxna barn och en trogen hund. Hon är bara såååå rolig.

Monica Lindgren från Skellefteå är också revyskådis som jobbat inom teater och revy i nästan 30 år (hon påstår att hon började som spädbarn…). Som medlem i Lövångersrevyn skapade hon den vassnäbbade ragatan ”Emma” som sedan dess är en trogen följeslagare. Hon har också arbetat som informatör och producent på Västerbottensteatern i 15 år och även som skådespelare ett par säsonger. Hon driver också eget företag, är gift, har två utflugna barn och två hemmaboende katter.



Ja, det blev en kväll full av skratt. En del skämt var inte riktigt rumsrena men det har jag inget emot. Jag kan tycka att buskis är kul. Det roligaste var nog i alla fall när Monika spelade Emma och slängde med handväskan. Alla tjöt av skratt.

De här två kommer säkert att jobba ihop i framtiden också och vi får se vad de har att bjuda på då.

Tänd ett ljus i höstmörkret!

Ha det nu så bra och en kram till dig!

"I ett soligt sinne är det alltid sommar"
© Lillemor

Jag tycker att det är roligt med heminredning. Fast jag möblerar sällan eller aldrig om. Men ibland åker något i alla fall ut och jag köper något nytt. Det nya jag har köpt den här gången är inte "nytt". Jag tycker om gamla saker också, som bekant.

I våras hade köpmännen här i kommunen Expo och då såg jag ett delbart, runt bord med sex ben som jag blev förtjust i. Vår blomsterhandlare hade gjort ett iordning den ena halvan med blommor och allehanda prydnadssaker. Jag frågade henne hur mycket hon skulle ha för bordet men hon hade inte tänkt på att sälja det.

När vi kom hem från mon efter semestern så skulle jag handla litet snittblommor och då frågade jag henne igen. Hon såg litet fundersam ut och sa, att samma dag så hade en annan kvinna frågat om hon fick köpa det. Hon skulle dock ha betänktetid. Elisabeth, som vår blomsterhandlare heter, trodde inte att jag skulle komma tillbaka för hon hade inte sett till mig på länge. Men jag förklarade att vi varit borta hela sommaren. Nåväl, jag fick köpa bordet. Men hur skulle jag få in det i bilen? Visserligen är det i två delar, men ändå. När jag kom ut med den andra halvan så kom Melker, vår präst. Jag sa: "Du kom som en räddande ängel Melker!" Han hjälpte mig in med den andra delen. Tur att man har en stor bil och är kompis med prällen!



My Toyota is fantastic!

Jag hade tänkt ha bordet i hallen så man ser det när man kommer in till oss. En hall ska vara välkomnande.

Så här blev det. Nu ska vi bara tapetsera om i hallen/köket eftersom de sitter ihop. Tidigare ägare hade satt upp den här gula, randiga tapeten men varken jag eller maken tycker om gult på väggarna.



Hallbyrån med spegeln som stod där förut ska stå i den lilla hallen när vi tapetserat, målat och lagt golvet klart där.  Det är inte långt borta nu för vi kommer inte att fara ner till mon så ofta framöver.

Den andra delen ställde jag i öppningen mellan köket och vardagsrummet.





Det binder ihop den litet romantiska stilen med vardagsrummet.

Var jag ska ha de här borden när vi flyttar till Mon har jag inte funderat ut än. Det är ju litet mindre där än här hemma. Jag kan säkert finna en plats till en del i alla fall. När vi är klara med utbyggnaden där nere är det ju inga problem.

Tänd ett ljus i höstmörkret!

Ha det bra nu och en stor kram från mig!  

"I ett soligt sinne är det alltid sommar"
 © Lillemor

Självklart skulle vi bjuda min kusin och hennes man på surströmming. Vi hade förberett dem på alla sätt för det finns översatta sajter på nätet. De var väldigt skeptiska men gick med på att de skulle pröva i alla fall. Så här efteråt så tycker jag att vi skulle ha struntat i att förbereda dem. Jag tror att de var avigt inställda redan från början.

Nåväl! Sista fredagen de var hos oss var det jättefint väder och vi hade bjudit hem folk på, vad vi tycker, en av årets höjdpunkter: surströmmingsfest. Det hade inte varit premiär så vi fick nöja oss med förra årets strömmingar.



Vi dukade jättefint utanför uterummet så att det inte skulle lukta så mycket från strömmingen.

När så strömmingsburken öppnades utomhus så höll Kevin på med att klippa gräset. Jag var inne i köket och han kom inspringande, smällde igen dörren och ropade: "Shut the window! It smells awful outside!
Man kunde inte annat än skratta. Han sprang ut och tog Charlotte i hand och så sprang de bort till torkställningen och satte klädnypor i näsan.





Vi sköljde så klart deras strömming ordentligt. Det kan inte ha varit varken lukt eller smak på dem. Vi gjorde en klämma av tunnbröd, potatis, lök, gräddfil och tomater. Men det gick ändå inte ner. Men så klart så hade vi gjort annan mat också så de behövde inte gå hungriga från bordet. De var dock väldigt sällskapliga och ville ha apelsinjuice i snapsen! Men det hade vi inte så de fick dricka den som den var.

*********************************************************************************

Dagen efter for vi upp hit till Robertsfors för de ville ju se hur vi har det här också. På kvällen så hade vi kräftskiva med några vänner och det gick hem, trots att de aldrig ätit kräftor förut.

Till förrätt hade jag gjort en västerbottenspaj och vi åt den tillsammans med gräddfil och löjrom. Smaskens! Jag hade bakat baguetter med vitlökssmör också.
Vi åt i uterummet och det var så mysigt för det blev mörkt och vi tände många lyktor därinne och satte på infravärmen. Det blev en hellyckad kväll.



På söndagen blev vi bjudna på lunch hos några goda vänner vi har här i Robertsfors och sedan for jag, Charlotte och Kevin tillbaka till mon för de skulle åka tillbaka till USA på tisdagen och måste åka ner till Stockholm på måndagen för att hinna med planet som skulle gå tidigt på tisdagens morgon. Maken stannade kvar hemma för han skulle börja jobba på måndagen.

Vad roligt vi hade under den tid de hälsade på oss! Vi saknar dem. Synd att det är så lång emellan oss. Charlotte har inga andra kusiner än mig och min bror. Hon och jag har börjat känna oss som systrar. Nästa gång är det vår tur att åka och hälsa på dem.

På onsdagen så började vi vår resa i Höga Kusten med att besöka Bönhamn.

Bönhamn är ett gammalt fiskeläger från 1600-talet. Man tror det var fiskare från Gävle som var de som byggde de första husen på platsen. Idag finns inga yrkesfiskare i byn men kvar finns dom tätt ihopträngda sjöbodarna med sina vakande kokhus en bit bakom. Ett och annat siknät hänger på dom gamla patinerade gistgårdarna medans den lugna och trevliga atmosfären rofullt omsveper detta fiskeläger. Idag är detta ett populärt utflyktsmål för alla fritidsbåtar och man kan även besöka Bönhamn med bil.

I Bönhamn finner du havet som gränsar mot en dramatisk kustlinje med berg och vacker natur, det finns vandringsleder som du kan följa för att njuta av detta på ett bekvämt sätt. Du finner även ett café och en liten butik i hamnen som du kan strosa runt bland.







Det som en gång var Arnes Sjöbod.

Där tillbringade jag min barndoms somrar. Det är underbart vackert där ute. Tyvärr så har de slagit igen Arnes Sjöbod, som var en restaurang med god mat. Men det finns ett café där i alla fall.



Farfarsfar fick ge namn åt den nya kaféet.



Att våga ta chansen.

 Bakom disken på Söderbloms Café i Bönhamn hittar vi syskonen Peeter Puusepp och Marika Kontturi. Effektivt och snabbt serverar de kundernas beställningar, allt från en enkel kopp kaffe till en lyxig räkmacka. Man skulle kunna tro, att de aldrig gjort annat. Men det stämmer inte – de är nybörjare, i ordets fulla bemärkelse. De har börjat med detta i sommar.

Marika jobbade länge på Ericsson men sadlade om och är nu högstadielärare i matte, NO och teknik och Peeter har bland annat arbetat på lantmäteriet, på OK Q8 och inom transport. Men nu provar de alltså på något helt nytt. De har startat eget, ett sommarkafé.

På frågan hur de hamnat just i Bönhamn, svarar Peeter: ”Hamnföreningen letade efter ny arrendator till f d ”Hilmas” och vi kände direkt att det kunde vara något för oss. Vi har ju båda starka band till Bönhamn. Marika och jag är barnbarnsbarn till Axel Söderblom, som var fyrmästare på Högbonden. Därav namnet : ”Söderbloms Café”. Vår mamma ärvde huset på fastlandet i Bönhamn. Här har vi varit alla somrar sen vi var små. Trots att vi bott i Gävle i många år har vi båda två alltid längtat tillbaka hit. Så vi tog chansen - och sökte arrendet.”

Och nu är de tillbaka med besked. Marika är särbo med en genuin Bönhamnsbo och Peeter har nyss köpt hus i Bönhamn och blir bofast året om.

Tillsammans med personalen har de jobbat hårt för att få allt på plats i tid för sommarsäsongen. Det behövdes nya inventarier, maskiner, råvaror, maträtter och recept. Men allt gick bra och det nya kaféet kunde invigas strax före midsommar. Lokalen pryds av foton från forna tiders fiske och surströmmingstillverkning – “Bönhamns mildsaltade” var ju berömd! På menyn lyser dock surströmmingen med sin frånvaro. ”Där går nog gränsen”, säger Peeter. ”Vi kan ju inte skrämma bort turisterna”!



Jag tycker att det är jätteroligt att de har etablerat sig där. Ute på bryggan åt vi den största räckmacka jag sett och drack kaffe. Det var jättegott! Jag köpte en bok som Peters mamma skrivit om Bönhamn. Jag kommer ihåg henne men hon var betydligt äldre än jag så vi lekte aldrig tillsammans.



Sedan bar det vidare till Mannaminne. Det ligger i Häggvik.

 

Anders och Barbro Åbergs livsverk, Mannaminne, började byggas 1980 och då var tanken ett litet café med ett utställningsrum.

Idag består Mannaminne av över 50 byggnader med allt från Jordbruksmuseum till spårvagnar. Byggnaderna är hitflyttade från när och fjärran, från bl a Ungern, Estland, Norge. Det är helt fantastiskt att gå omkring där.



Stavkyrkan från Norge.



En liten kyss fick vi allt med. 
 
Man kan gå där i timmar, men vi skulle fara till Carola i Häggnor för hon skulle bjuda på middag.





Tack för en underbar middag!