Dessa fantastiska katter!
Vi har två vackra birmakatter, Stintan och hennes son Clintan.
Stintan är blåmaskad och Clintan är brunmaskad. Han har fått heta Clintan för att han är så cool. Precis som Eastwood.
.
Ömhetsbetygelse Här är Stintan med sin första kull ungar. Det blev tre stycken, Clintan, Cody och Curly. Visst är de söta!
Ungarna har fått "vällingsvimma"... eller som man säger här uppe: *paltcoma*.
En katt
En katt vill bara vara
och om det inte passar
kan tänkas att den rivs.
En katt vet vad den vill
och aldrig blir den velig.
Men fast den är sin egen
så är den också kelig.
Den gonar sig i solen
eller värmen från en ugn...
Och ljudet när den spinner
kan få en riktigt lugn.
Ja, en katt har nåt att lära
oss som stressar runtomkring
- för den kan slappna av
och göra ingenting.
Legenden
Legenden berättades officiellt första gången för major Russel Gordon.
I Fjärran Östern i det land som kallades Burma finner vi i öster en sjö som ligger i dalen mellan Mont Du Lughbergen.
Khmerfolket byggde under början av 1700-talet flera tempel av dyrkan och trohet till sina gudar. Här fanns templet Lao-Tsun. I templet bodde det en vit katt med gula ögon som kallades Sinh.
Templets överstepräst hette Kittha Mun-Ha. Hans guldskägg hade guden Song-Hio själv flätat. Kittha Mun-Ha hade alltid Sinh vid sin sida när han tillbad den blåögda gyllene gudinnan Tsun-Kyan-Kse.
Landet invaderats av fienden som nådde ända fram till den heliga ringmuren. På natten samlades templets präster (Kitthas) och gick till gudinnan för att be hennes hjälp och beskydd.
Översteprästen med namnet Kittha Mun-Ha dödades och när hans ande lämnade honom hoppade den vita katten Sinh med ett språng upp på tronen och upp på sin herres huvud som var nedsjunket mot gudinnan.
De församlade prästerna stod förstummade när kattens vita päls ändrade färg till gudinnans gyllene färg. Kattens gula ögon, som Tsun Kyan-Kses guld, och från reflexen av Mun-Has guldskägg blev blå, oändliga och djupa safirer liknande gudinnans ögon. När Sinh sakta vände huvudet mot Södra Porten förvandlades öronen, benen, svans och ansiktet färg som den fruktbara jorden.
Bara tassarna som vidrörde prästens silverhår behöll sin vita färg. Katten vände sig mot templets ingång där man nu kunde höra soldaterna närma sig. Prästerna som inför denna syn fått tecken från gudinnan, samlade mod och slog tillbaka inkräktarna genom att stänga de stora bronsportarna och begav sig ner i de underjordiska gångarna. På så sätt räddade de templet.
Vilket under! Kitthas konstaterade att alla templets katter hade genomgått samma förvandling som Sinh. Det var guldfärgade reflexer i deras snövita pälsar, deras tassar var vitbehandskade och deras topasögon hade förvandlats till safirer.
Men säger legenden - olycka drabbar den som påskyndar slutet för någon av dessa underbara och vördade katter. Han kommer att lida de grymmaste kval ända till dess själen som han oroat har lugnat sig. Så lyder legenden - visst finns det en smula sanning i den eller hur? Hur skulle annars våra katter vara Heliga?
