Den här synen möter mig varje morgon när jag kommer ut i köket. Alla katterna sitter församlade på bordet och väntar på sin matte. Det är bara så rart! De har mat i skålen och vatten i vattenskålen men när de hör att jag håller på att vakna så skyndar de sig ut i köket. Elvis, vår hund, han ligger oftast kvar i sin korg inne i sovrummet.
Först så går jag ju på toaletten och då kommer ofta Clintan dit och vill bli upplyft och kelad med. Sådan är han! När jag är klar på toan så springer han in i köket. Du kan se honom på stolen. Han heter Clint efter Clint Eastwood. Han kallas Clintan och är vår coolaste katt.
Den ljusaste katten du ser är Stintan, kattmamman. Hon är blåmaskad. Hon är en darling. För ett tag sedan såg vi ett norskt program på TV och då var det kattungar där, som hade mist sin mamma. De pep alldeles förskräckligt. Hon rusade genast fram till TV:n och gjorde sig beredd att ta hand om ungarna. Det gjorde Clintan också. Han hjälpte mamma med den andra kullens ungar.
Bredvid mamman står Cody. Han och Clintan är från den första kullen. Då fick hon tre ungar. Den tredje, Curly, köpte en familj från Umeå. Alla tre blev brunmaskade för pappan, Columbus, är det. Cody tillhör egentligen min dotter men hon har bett mig att ta hand om honom och helt plötsligt stod vi där med fyra katter. Det var ju inte riktigt meningen. Men de är så fina och nu har vi blivit vana att ha så många. De är utekatter men har inte fått gå ut än här på det nya stället.
Här kikar en av dem fram ur boet. Det är Clintan. Han var modigast.
Trötta kissungar efter måltiden.
Stintan och Clintan tvättar varandra. Det gör de varje kväll runt kl.21. Det tar aldrig fel. Då hoppar de upp i en ledig fåtölj och börjar med sina önhetsbetygelser. Clintan har ju alltid bott hos oss så det är ju inte så konstigt att de har mycket starka band.
Figges favoritplats uppe på stora ekskåpet.
Figge, som sitter med ryggen mot de andra, är från andra kullen. Han har en syster som heter Freja och hon finns hos en väninnan till oss. Figge kom tillbaka till oss när hon och hennes sambo hade separerat och han fick svårt att ta hand om katten själv. Han är helsyskon med de andra. Han är också en mycket trevlig katt och vi har fått honom att bli social, vilket han inte var när han kom tillbaka.
Katterna och Elvis går mycket bra ihop. Det är inga problem. Elvis och Clintan åker tillsammans i hundburen när vi ska ner till Mon. Det ser så gulligt ut när de kurar ihop tillsammans.
Om du undrar vad det är för ras så är det Helig Birma.
I lördags kom en av mina bästa vänner från Forsås, Ramsele hit. Hon har tagit över sitt föräldrahem och både får, höns, katter, en kennel och en bikupa. Fantastiskt gjort tycker jag.
Vi åt först en härlig middag och sedan åkte vi in till Robertsfors för att se föreställingen "I hetaste laget" som gavs att Robertsfors teater -och musiksällskap.
Om det var ett genidrag att ge Marilyn Monroe filmrollen i den amerikanska succé komedin I hetaste laget från 1959 så var det lika smart att låta Petra Falk gestalta samma roll i Robertsfors musiksällskaps musikalversion på filmen.
Under ett års tid har amatörgänget repeterat på musikalen I hetaste laget. Musikalen inleds som filmen med att Joe och Jerry blir vittne till ett gangstermord i Chicago under 30-talet. För att undkomma att själva bli mördade slår de två musikerna följe med en damorkester utklädda till just damer.
I den amerikanska komedin spelas Joe och Jerry av Tony Curtis och Jack Lemmon. I Robertsfors är det Anders Nyberg och Tomas Nestander som får dra på sig strumpbyxorna och perukerna. Filmen och musikalen utvecklas sedan till vad som närmast kan likna en fars. Skillnaden är att i Robertsfors musiksällskaps version läggs mer tonvikt på de musikaliska inslagen.
- Jag har haft god hjälp av Petra Falk. För att få ihop hela föreställningen så har vi valt att samarbeta. Jag har stått för regin och Petra har jobbat med musiken, säger Åsa Lundström, regissör.
Oskyldigt sexig Petra Falk har också huvudrollen i musikalen. Hennes gestaltning av Sugar är lika oskyldigt sexig som Marilyn Monroes. Det som möjligen saknas är den halvtunna spruckna sångrösten. Petra Falk sjunger mycket bättre och med klarare stämma.
Anders Nyberg och Tomas Nestander som Josephine och Daphne gjorde också ett mycket bra intryck. Scenen ägdes av de två utklädda herrarna.
I topp
Robertsfors musiksällskap som i mer än 40 år har levererat storstilade musikalversioner i amatörtappning brukar ofta få mest beröm för uppsättningarna av My fair lady, Teaterbåten, Anne och Sound of music som gjordes i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Årets musikal borde hamna i topp av dessa. Mest på grund av att man låtit ett handfull av de mest kompetenta skådespelarna ta plats på scen.
Det var mycket bra.
På söndagsmorgonen klev vi upp 06.20. Vi skulle fara till Brån i Vännäsby för att lära oss karda och spinna. En väninna till mig härifrån Robertsfors hade också anmält sig till kursen. Vilken dag! Vi fick lära oss från grunden hur man behandlar ullen. Först ska man tvätta den för ull är en färskvara. Det är så mycket täv i den så om man inte gör det kan den härskna och då kan man inte göra något av den. Har man tvättat den så behöver man inte vara rädd för det och inte heller att det ska komma ohyra i den. Att karda var inte svårt men att spinna var jättesvårt! Det var många suckar som hördes inne i lokalen. En och annan kvävd svordom också. Men man måste ju ha tålamod om man ska lära sig något som är svårt. Det går ju inte på en gång. Jag köpte en slända. En spinnrock har jag fått tag på så nu är det bara att få tag på ett par kardor och sedan kan jag sätta igång med samojedullen jag har samt av ullen jag fick av min väninna som har får. Jag har redan tvättat ullen men den är inte riktigt torr än. Jag ska blanda samojedullen med fårullen och sticka sockar till makens barnbarn.
Sländan jag köpte och den ull jag spann (de små nystanen)
När kursdagen var slut så skjutsade vi hem vännen från Robertsfors och for hem till makens son och hans familj för att äta middag. Jag var innerligt tacksam att jag slapp stå i köket också för jag var helt slut. Jag har fått samojedull av dem.
Boris har lyckats klättra upp på garagetaket. Det var så mycket snö på sidorna efter skottningen.
Hela dagen igår så låg jag mest. Så fort jag klev upp så sköljde illamåendet över mig och det snurrade. Idag känner jag mig bättre i alla fall. Peppar, peppar.
Sköt om dig där ute! Idag är det stickcafé som gäller för mig och då ska jag montera Edvins tröja.
Varmgo´ vinterkramen
Lyssna och njut! Eva Cassidy, min absoluta favoritsångerska. Synd att hon dog så tidigt.
Vi börjar med att lyssna till Leonard. Det lugnar.
Så fick vi då veta att vattenskadan var mer omfattande än de hade trott. Igår flyttades resten av bohaget hit till lägenheten vi hyr på den lilla idylliska platsen Fredriksfors, 1,7 km utanför samhället. Nu har vi fullt med kartonger här igen! Men innan vi somnade igår sa jag till maken att jag ska se vad som är i dem. Finporslin och sånt som vi inte använder varje dag åker in i förrådet. Det finns ju ingen anledning att packa upp dem nu. Vi tänker ju försöka att passa på sälja huset nu istället för senare när vi ska flytta ner till mon. Jag satte in en annons förra tisdagen och på onsdagen fick jag napp. De verkar vara seriösa. Men vi får se. Om det inte lyckas så får vi packa upp dem när vi kommer tillbaka.
Nu vräker snön ner här igen.Vi har säkert 1,2 m i snödjup nu så man kan tycka att det räcker. Men man råder inte över kung Bore. Gumman Tö har inte visat sig här hos oss än.
Det tråkiga i hela kråksången är att jag har så ont i kroppen och är så ljus-och ljudkänslig så jag inte orkar fara och sjunga med min gospelkör ikväll.
Jag hoppas att jag ska vara bättre på lördag när vi ska se musicalen "I hetaste laget" som vår duktiga musik-och teaterförening har satt upp. Då kommer en av mina allra bästa väninnor från Forsås i Ramsele hit och på söndagen ska vi fara till Brån I Vännäs för att lära oss att karda och spinna. Jag har fått samojedull från Boris och hon har egna får och tar med sig ull. Det ska bli jätteroligt! Jag har länge sett fram emot det här. En väninna härifrån Robertsfors kommer också med.
Vi har råkat ut för en omfattande vattenskada. Det känns verkligen inte roligt alls. Det var -33 när det frös. Det har tydligen frusit under alla år sedan huset byggdes 1976. Till slut blev ledningen utmattad och den sprack. Vi har bott i huset i 3½ år och hade förberett för att dra utanpåliggande rör så att det inte skulle frysa. Tyvärr hann vi inte åtgärde det i tid. Huset står på platta och rörmokaren har lagt vattenledningsrören direkt på plattan mot ytterväggen. Hur tokig får man vara???
Tur i oturen har vi en tilläggsförsäkring som gör att vi inte behöver betala så mycket själva. Men vilket jobb det blev för mig att få tag på en lägenhet och en flyttfirma. Det tog hela förra onsdagen och på fredagen flyttade vi. Tyvärr hade de inte tid att packa upp så jag har slitit och är rent sagt förbrukad nu. Jag har ju en WAD-skada som gör att jag inte klarar av att bära så mycket och inte heller om det blir rörigt omkring mig. Men det har bara varit att bita ihop.
Vi har fått tag på en jättefin lägenhet ca 1½ km utanför samhället. Det är rena rama Bullerbykänslan här.
Elvis trivs som fisken i vattnet. Katterna har inte fått gå ut än. Figge ligger mest i ena köksfönstret och myser.
Idag fick jag veta att skadan är mer omfattande än de först trott så allt måste ut. Jag fick slänga mig på telefonen och ta kontakt med flyttfirman och de ska komma på måndag. Himla tur!
Sköt om dig nu! Själv ska jag ut med maken och några vänner och äta middag ikväll.
Jag blev så tagen av min vän Skrivmosters inlägg om Frälsarkransen så jag bestämde mig genast för att gå in på webben och beställa en jag också. Jag beställde även en liten bok som hör till.
Martin Lönnebo
Karl Martin Lönnebo, född 27 februari 1930 i Storkågeträsk i nuvarande Skellefteå kommun, är en svensk kyrkoman och författare; han är biskop emeritus i Linköpings stift.
Lönnebo studerade vid Johannelunds missionsinstitut och prästvigdes för arbete i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens yttre mission 1954. Han blev fil. kand. 1955 och teol. kand. 1957. År 1964 disputerade han på doktorsavhandlingen Albert Schweitzers etisk-religiösa ideal och blev docent i religionsfilosofi. Han var präst i Uppsala stift från 1959 och blev stiftsadjunkt där samma år. Han var pastoratsadjunkt i Uppsala med verksamhet som studentpräst och blev domkyrkokaplan i Uppsala 1968, domprost i Härnösand 1977, min födelse- och uppväxtstad. Han valdes till biskop i Linköpings stift 1980 och blev emeritus 1995. Under sin tid i Uppsala var Lönnebo i många år lärare i homiletik (predikokonst) vid den praktisk-teologiska övningskursen för blivande präster. Ett resultat av detta är hans inflytelserika böcker Homiletik och Religionens fem språk. År 1995 blev han filosofie hedersdoktor vid Linköpings universitet Jag har alltid tyckt om honom och hans lugn.
Martin Lönnebo är också skaparen av den så kallade "frälsarkransen", ett radband av olika pärlor som var och en representerar olika aspekter inom kristendomen.
Han har även skrivit en barnbok som heter "Tagge och Snagge". Den har han skrivit tillsammans med sin son Mattias Lönnebo. Lönnebo är även aktiv Frimurare i SFMO.
När Martin Lönnebo funderade kring ett redskap för andlig träning var det fyra saker som framstod som viktigast. Det skulle det vara i bönens form. Det skulle sammanfatta kärnan i den Kristna tron på ett sätt som är lätt att ta till sig utan rädsla. Det skulle tilltala den moderna människan. Och, det skulle vara konkret, greppbart, någonting att sätta i händerna på folk. Just detta med beröring var viktigt. 'Örat tillfredställs kollosalt idag, så även ögat, men beröring är eftersatt. Man kan skriva böcker om Gud, men mötet med Gud ligger bortom orden och handlar om att bli berörd. Beröring är väldigt centralt för människan.' säger Martin.
Själv bär han alltid ett radband i fickan. Ofta plockar han fram det och trär den runt handen. Låter fingrarna smeka pärlorna en stund. ’I Gudspärlan’ säger han, ’lägger jag in min egen livsberättelse. Samtidigt är den en helig närvaro. Varje gång jag stoppar handen i fickan påminns jag om den stora närvaron.’ Frälsarkransen börjar och slutar med den gyllene Gudspärlan. När Martin Lönnebo satt i det lilla rummet på den Grekiska ön och skissade på Frälsarkransen var det den som tillsammans med jagpärlan och tystnadspärlan kom att bli utgångspunkten. Det finns allt som allt sex tystnadspärlor i radbandet och dessa handlar om att vila, om att finnas utan att göra. Om att stänga av bruset från vardagen. Om att skapa tystnad och ge plats för Gud.
Pärlorna följer Livets Väg Jag och Gud och tystnaden, det är där det börjar. Det är någonting som nästan alla kan ta till sig,’ säger han. Frälsarkransen följer sedan livets väg med födelse, död och uppståndelse uttryckt i Doppärlan, Nattpärlan och Uppståndelsepärlan. Vandringen går från dopet till uppståndelsen via öknen, bekymmerslösheten och kärleken. ’Vi är alla pilgrimer i livet och Frälsarkransen är en resa med Kristus som vägvisare. Den handlar om att finna Gud, men även om att finna sig själv och sin nästa,’ säger Martin Lönnebo.
I Frälsarkransen har kärleken fått två pärlor, den första handlar om att vara älskad, om kärleken som livets största gåva. Den andra handlar om att älska, om att föra den vidare. Bredvid dessa sitter tre mindre, vita, pärlor som kort och gott fått namnet hemlighetspärlorna. ’Om man lever sig in i kärlekspärlornas budskap så kan man låta hemlighetspärlorna gestalta det. I dem ska man förvara det dyrbaraste man har, kanske familjen, ens vackraste drömmar, ens närmaste vänner,’ säger han. I Martin Lönnebos radbandet Frälsarkransen rymmer den första pärlan nära och kära, även de som är döda. ’Pärlan är som ett stort vitt hus för dem alla att vara tillsammans i,’ säger han. I den tredje pärlan har han lagt in alla som använder Frälsarkransen. Tillfrågad om vad som ryms i den andra pärlan ler han och skakar lite på huvudet. ’Det är privat,’ säger han.
Tre Hemligheter Om man räknar in de sex tystnadspärlorna består Frälsarkransen av arton pärlor. Att det blev just arton har mindre betydelse än de tolv runda pärlorna som refererar till Uppenbarelsebokens beskrivning av himlen: De tolv portarna var tolv pärlor, varje port av en enda pärla. Att hemlighetspärlorna blev just tre har en mer världslig förklaring. ’Jag har tre barn och först tänkte jag att de skulle ha var sin pärla, men nu blev det inte så. Nu bor de tillsammans i den första pärlan och det är som det ska vara,’ säger han. Om det var någon pärla som han tvekade inför så var det den svarta pärlan. ’Den var inte med från början. Jag var rädd för att man inte skulle förstå den. Men den svarta pärlan är bra att hålla i. Att förneka döden är ett sätt att skaffa sig ångest över livet,’ säger Martin Lönnebo. Kanske handlar vår dödsrädsla innerst inne om upplevelsen av att vi har något kvar att uträtta, eller att vi inte helt har levt det liv som vi ville. ’Att försonas med tanken på sin död är viktigt, för det gör också livet viktigt,’ säger han.
Träpärlor i första Frälsarkransen
Väl hemkommen från Grekland trädde Martin Lönnebo den första Frälsarkransen. Han använde träpärlor, prövade den, och upptäckte att den fungerade. Han var dock ganska ensam i sin övertygelse. ’De flesta trodde inte alls på den. Många som jag frågade tyckte att det vilade något misstänkt över den, något mystiskt. Att den påminde om något magiskt smycke. Jag försökte förklara att bön är magiskt, men det bet inte,’ säger han och skrattar. Efter viss övertalning lyckades han dock realisera projektet och Frälsarkransen kom ut på marknaden 1996. I början såldes pärlorna separat och användaren fick själv trä sitt radband. Fortfarande är det många som trär sina egna radband genom att köpa pärlor och tråd i ett kit. Uppenbart är att radbandets enkelhet och pärlornas budskap slagit an. Förutom att den används av många individer, är Frälsarkransen numera ett stående inslag i många församlingar, både i barn, ungdom och vuxengrupper. Det anordnas även retreater kring Frälsarkransen och Martin Lönnebo leder pilgrimsretreater runt pärlornas budskap.
Anden Behöver Tränas Sedan den första boken kom ut har Martin Lönnebo skrivit en rad böcker kring Frälsarkransen och hur den kan användas. De går under beteckningen andlig träning. Att andlighet måste tränas för att växa är en självklarhet för Martin Lönnebo. ’Kroppen behöver röra sig för att må bra, på samma vis är det med vår andlighet. Man måste utforska den och ge den tid. Man måste prioritera,’ säger han. Framgångarna med Frälsarkransen har inte förändrat Martin Lönnebos vardag närmvärt. Tidigt valde han och hans fru att royalties från boken skulle gå till Individuell Människohjälp (IM) där de inrättat en fond för förståndshandikappade barn instiftad i sonen Jonas namn. Att leva med ett handikappat barn har varit en utmaning, men också lärorikt. ’Mötet med Gud sker inte på det intellektuella planet. Inför Gud är inte orden viktiga, det ligger bortom orden,’ säger han. Frälsarkransen har dock hjälpt Martin Lönnebo i sin egen bön. På olika sätt har han själv genom åren brottats med regelbundenheten och djupet i sin egen bön och meditation. ’Det är inte enkelt för någon. Då får man hitta hjälpmedel. Frälsarkransen har hjälpt mig i koncentrationen. Det är viktigt att man inte flyter ut för mycket.’
Text: Carolina Johansson
Titta på och lyssna till när Martin Lönnebo berättar om hur han skapade Frälsarkransen:
Igår eftermiddag bestämde vi oss för att maken skulle fara ner till vårt hus nere vid Ångermanälven. Han är elingenjör och väldigt duktig. Han har installerat en massa tekniska grejer för värmens skull. Vi får ett larm, ett sms, om det blir för kallt i huset och då kan vi själva hemifrån ställa in hur många grader vi vill att det ska öka till. I höstas satte vi in en luftvärmepump och han var litet osäker på hur det larmet fungerade så han tyckte att det var lika bra att fara ner. Vi hade sett att det var -30 där nere och man vet ju aldrig. Inte alltid kan man lita på tekniken. Men det var helt OK sa han när han ringde igår kväll efter det att han kommit fram. Huset ligger 24 mil från oss.
Jag stannar hemma för att elda. Här är det -31 idag.
Maken ska passa på att måla trappan vit upp till övervåningen. Nu är den brun och inte vidare tjusig. Det passade bra för vi kan inte ha med våra fyra katter och hunden när den ska målas. Annars går det ju bra när jag ska börja måla stolar. Jag tar bara ner dem till källaren. Kökssoffan får stå i köket när den ska målas. Katterna kan ändå inte förstöra något då för vi tar bort sofflocket. Om de hoppar ner i soffan gör ju inget för jag ska ju inte måla på insidan.
Det blev en del lax kvar från igår så jag skickade med maken en matlåda till middagsmat idag och jag ska också äta av den. Jag älskar lax. Man kan göra så mycket gott av den. Kall, inkokt lax är en favorit.
Har syndat litet idag när jag tittade på TV. Jag tog 3 kakor. Men jag har ändå kvar på pp. Jag måste nog ta de där kakorna och toscan samt bullarna och gå ut med dem i frysen inne i garaget. Annars blir jag frestad. De är ju bara så underbart gooooda!
Vackert, men isande kallt! Badtunnan är översnöad och övergiven. Det får allt bli litet varmare ute innan vi börjar bada i den igen. Den ska få hänga med ner till mon. Kanske redan till sommaren.
Så här kan det se ut på vintern när vi badar. Man får bara inte ta på en toppluva för värmen går ut ur kroppen genom kroppen. Det vore inget bra. Härligast är det på kvällen när man kan tända ljuslyktor och sätta på rampen. Det blir så mysigt då.
Här var det -26 grader i morse. Inte kul alls! Inte ens hunden vill vara ute länge. Katterna vill absolut inte gå ut. De ligger framför brasan och myser. Jag eldar i vår braskamin och bara myser jag också. Skidåkning är på agendan idag. På TV: n då, så klart. Jag håller också på att rensa upp bland alla mina heminredningstidningar. Det går inte att spara på allt. Jag klipper ut det jag kan ha som inspiration och ger resten till en väninna som snart ska besöka oss. Hon håller på att rusta sitt gamla föräldrahem och behöver litet inspiration.
Vi håller på att renovera vårt hus nere på mon, som du nog vet. Det ligger nere i Kramfors kommunen, alldeles i randen av Höga Kusten. Huset ligger nere vid Ångermanälven, ca 3 km från mynningen. Älven är 800 m bred där och det är så vackert.
Jag behöver också ha litet andra idéer än mina egna för att göra om där. Vi ska flytta ner så småningom men tills dess så vill man ju ha sin egen prägel på det. Vi övertog en del möbler och jag ska måla dem. Det mesta kommer inte att få vara kvar när flyttlasset går men kökssoffan ska i alla fall inte ut. Den har alltid funnits i huset så den ska få vara kvar. Nu är den beige men jag ska måla den turkos. Det kommer att bli jättefint. Man ska inte vara rädd för färg. Nästan hela köket är vitt och då är det fint med färger till det. Annars blir det för tråkigt. Då får huset ingen karaktär.
Jag har ett Marimekkotyg på det nu som går i turkos, svart, vitt och lime. Jag har även sytt en gardinkappa av det tyget. Några av stolarna ska kläs om i det också. Men inte alla. Det skulle bara bli för mycket eftersom tyget är väldigt dominant. Hur nu ett tyg kan vara det. Köket är ju inte så stort så det skulle se plottrigt ut. Ska se vad jag kan hitta för något. Kanske ett enfärgat turkos? Eller ett svart/vitt. Vi får se. Golvet du ser på bilden ska bort och det blir ett ljust, nästan vitt trägolv.
Nu i dag har maken farit ner ensam för att titta till huset. Vi har visserligen inte fått något sms om att det skulle vara för kallt i huset, men man vet aldrig. Dessutom ska han passa på att måla trappen upp till övervåningen vit. Nu är den brun. Det blir bra att han gör det när han är där nere ensam för det går ju inte när vi har all djur med oss.
Själv ska jag vara hemma och elda.
Sä här ser det ut ute nu. Mycket vackert, men isande kallt!
Jag tycker om att sticka, virka och sy. Det har jag gjort sedan barnsben. Jag har även broderat mycket förut.
Jag har tre vuxna barn och två bonusbarn. Dessutom fyra barnbarn och två bonusbarnbarn. Jag känner mig rik.
Sommaren 2010 köpte vi ett hus vid Ångermanälven, ca 3 km uppströms Sandslån, på andra sidan Kramfors-Sollefteå flygplats. Vi har börjat renovera där för vi har bestämt att vi ska flytta dit när maken går i pension. Det kan bli tidigare också. Huset ligger så vackert vid älven.
Jag är kyrkvärd här i Robertsfors och jag sjunger i Åkullsjöns Gospelgrupp.
Vi har fyra birmakatter: kattmamma och tre söner ur två olika kullar; Stintan, Clintan. Cody och Figge. Vi har också en hund, Elvis, som är en korsning mellan en Shih Tzu och en kinesisk nakenhund. Du kan se honom på första sidan här.
Man ska inte vara rädd för färg. Nästan hela köket är vitt och då är det fint med färger till det. Annars blir det för tråkigt. Då får huset ingen karaktär. 
