la dolce vita

Det världsturnerande svenska swingdanskompaniet ”Harlem Hot Shots” väver ihop dans, film och sång, och bjuder på en resa till 1900-talets swingiga första hälft. Publiken får möta några av de hetaste artisterna från jazzens storhetstid, i klassiska dansnummer tillsammans med dansarna på scen. Allt binds samman till en resa genom svensk, europeisk och afroamerikansk jazzhistoria. De sex medverkande dansarna bjuder på allt från sångnummer till charleston, stepp, lindy hop och jitterbug – i absolut världsklass!

Med denna dansföreställning kan ni ge den trogna teaterbesökaren en ny upplevelse, nå en jazzintresserad och dansande publik (både yngre och äldre) och skapa samarbeten med Folkets Hus-föreningen, jazzcaféet eller dansskolan.

Harlem Hot Shots
Med en drygt 25-årig historia bakom sig har kompaniet genom sitt engagemang och hårda arbete varit tongivande i de senaste årens swingdansvåg. Bl a anordnas varje sommar världens största swingdansläger i byn Herräng, norr om Norrtälje, där de är starkt drivande.

Harlem Hot Shots arbete är en konstnärligt professionella och artistiskt återskapande. All verksamhet utgår från dåtidens ideal och i mångt och mycket handlar allt om rekonstruktioner och tidstrogna ramverk. Kompaniet ägnar sig inte åt vare sig moderniseringar eller kompromisser. Istället emanerar såväl musik, danser som kostymer och helhetspresentation direkt från de verkliga källorna i form av autentiskt material från gamla filmklipp samt mängder av möten med dansare och musiker vilka var aktiva i framförallt USA under 30- och 40-talen. Inga mellanhänder eller förvanskningar. Inga lättvindiga anpassningar eller genomskinliga schabloner. Bara naken swing.

Gruppen har totlat 9 medlemmar som var för sig sitter på starka inviduella egenskaper och stryrkor, i denna turné kommer de delvis att alternera rollerna mellan sig, för de olika föreställningarna, eftersom alla så gärna vill ut och dansa i landet.

Ja, det var helt underbart, men jag är glad att jag tog med konsertpropparna så jag kunde njuta av musiken också.

Varmgo´kramen till alla tappra!

I tisdags kväll var vi på teater och såg Färdknäpp. Litet roligt var det för Ingmar Virta som spelar Daniel bodde på samma gård på Östanbäcken i Härnösand som min mamma och pappa.


Underhållande 50-årskris

Komiska scener avlöser varandra på löpande band. Skådespelarna sliter som djur i hårt farstempo. De har en omedelbar publikkontakt. Roligast är det när Daniel (Ingemar Virta) och Robert (Iso Porovic) gör ett rollspel av Skavlan. Det blir en teater i teatern där Robert får utlopp för sin kändisdröm.
   Daniel har en svår 50-årskris och vill bryta sig ut ur radhusområdets krav på konformitet. Hans städande och perfektionistiska fru Pernilla förstår ingenting. När deras middagsgäster Jenny och Robert anländer börjar giftpilarna hagla direkt. De är ledare för radhusområdet Oasens aktivitets- och likriktningsprojekt och går ut hårt med vilka regler som gäller för uppförande och vintemperering.

Men allt rasar samman. Ikeasoffan går sönder, maten bränns vid och någon hugger huvudet av trädgårdstomtarna.
   Det finns mycket som är roligt och fyndigt i kritiken av de båda parens strävan efter att anpassa sig till någon sorts medelklassideal. Samtidigt är vissa figurer så hårt skruvade att det blir svårt att relatera till dem. Lena Carlssons överspända besserwisser Jenny är ett exempel. Hon ska föreställa karatemästare men av tekniken att döma när hon börjar slå omkring sig, kan hon inte ha tillbringat många timmar i dojon.

Pjäsen skrevs 1976. Samhället har blivit mer pluralistiskt och mångkulturellt sedan dess och nu spelas den som ren underhållning. Det finns en antydan om att Daniel är arbetarklass, och att det är därför han har svårt att anpassa sig i radhusidyllen, men uppsättningen gör ingenting av den konflikten. Willy Russell som så inträngande skildrade klassamhället i Timmarna med Rita, har här lämnat klassanalysen åt sidan och skapat någonting som närmast liknar en borgerlig salongskomedi.

Sammantaget var det en underhållande pjäs med många skratt från publiken. Jag tror dock att förekomsten av många runda ord och svordomar chockade en del i publiken.

Varmgo´kramen till alla tappra!

Igår anordnade teaterföreningen, där vi är medlemmar, en pubafton. Vi höll till i den fina matsalen i Folkets Hus i Robertsfors.  Det började kl. 18.30 med mat. Restaurangskolan hade lagat den och eleverna serverade. Vi åt en förrätt som bestod av en sallad samt räkor, hett kryddade med en chilisås. Det var mycket spicy. Till varmrätt tog vi en creolsk rätt: Gumbo


Gumbo

Det har vi aldrig ätit förut. Ingredienserna i den är grillat kycklinglår, en halv majskolv, sötpotatis i tärningar, chorizo, hårdstekt bacon, oregano, kummin, matolja, cayennepeppar, vitt vin, yoghurt, tomatpuré, hönsbuljong och svarta bönor. Till det serverades ett bröd bakat på bakpulver som mer smakade som en muffins. I den var det majsmjöl. Det var väldigt gott att doppa det i såsen.

Desserten blev pecanpaj med hemlagad vaniljsås. Vilken höjdare!


Pecanpaj


Vi fick väldigt trevligt sällskap till bords: Hans Lindgren med fru Gerit Wikström. Vi hade mycket att prata om.

Efter middagen började bandet, de OMUTBARA att spela. Det var jättebra musik. Det är ett band som spelar bluesrock eller bara blues.
.
 
de OMUTBARA

Tyvärr så måste jag säga att ljudnivån var alldeles för hög. Jag hade inte väntat mig att de skulle spela lika högt som på en konsert när det var en pubafton. Jag hade inga konsertproppar med mig och det visar sig idag. Jag mår inte alls bra. När man har en WAD-skada som jag har så tål man inte så högt ljud. Nästa gång det är pubafton ska jag intre göra om samma misstag. Det blir konsertpropparna i väskan.

Men i det stora hela så hade vi en helt underbar kväll!


Varmgo´kramen till alla tappra!

Nu var det länge sedan jag skrev i den här bloggen så det är hög tid.

Vi har varit och sett



här på Folkets Hus i Robertsfors. Vilken underbar människa hon är! Hon bjöd på sig själv hela tiden.

Maria Lundqvist har valt vaudevillen som inramning åt Blottad, hennes första egna show. Det är en fransk föreställningsform från slutet av 1800-talet, jämförbar med en revy men med ett spretigare och yvigare innehåll. Det är en form som passar den mångsidiga Maria Lundqvist och ger henne en möjlighet att dra sina nummer långt ut i det absurda.

Med start i en burlesk striptease radas personliga blottlägganden upp till beskådan. Somligt djupt personligt, anar man, annat av mer allmän karaktär. Fysiska, ibland lätt äckliga tokerier i Mr Bean-stil går över i allvarliga monologer och vidare till sångnummer. Skådespelerskan Maria Lundqvist övergår till privatpersonen. Kläder och peruker byts ständigt på scenen och hennes påklädare finns tillstädes.

Att hon hittat ett helt eget uttryck och tonläge märker man redan från början. Det är nervigt, självupptaget, motsägelsefullt på gott och ont. Mitt uppe i det roliga kommer något allvarligt så man sätter skrattet i halsen och några gånger kände jag att tårarna pockade på.

Det är oväntat, roligt och absurt och man tröttnar inte.  När hon, som den folkkära karaktären Sally, tar upp några ur publiken tjuter hela salongen av skratt.

Det finns mycket fint att lyfta fram. Maria Lundqvists närvaro, auktoritet och förmåga att ta in publiken inte minst. Men även det skickliga integrerandet av den jazziga och lite Kurt Weill-klingande musiken, utmärkt framfört av en grupp under ledning av Sami Al Fakir. Samtidigt är det tydligt att det privata och det allmänna, det humoristiska och allvarliga skaver mot varandra. Likaså formen – det är en vaudeville men gör samtidigt anspråk på att ha ett personligt fokus. Det tycker jag kan kombineras i en föreställning i tiden.



Tack Maria med orkester!