Gavik
Jag saknar mitt Höga Kusten. Där tillbringade jag min barndoms somrar i Bönhamn och där hade jag mitt fritidshus i Gavik.
Bönhamn
Här är stugan där vi bodde i Bönhamn
Jag saknar havet, som ibland låg blankt som en spegel men som också kunde vara som ett rytande lejon.
Tidigt en del morgnar tog jag bilen och åkte ut till Rotsidan för att se solen gå upp. När jag gick igenom skogen var det alldeles tyst. Inte ett ljud hördes. Så gick solen upp och fåglarna stämde upp i konsert. Det var bara så stämningsfullt. Av alla de gånger jag var där var jag alldeles ensam. Inte en människa. Kanske inte så många hade funderat på hur vackert det är där när solen går upp.
Men det är också vackert där när höststormarna kommer och vattnet står som en kaskad upp i luften efter att ha träffat de tvära diabashällarna. Det är också ett fantastiskt skådespel!
Rotsidan
I Gavik, där jag hade mitt fritidshus, är det lugnet självt. Höga Kusten är ju annars så kommersialiserat och fullt av turister. Visst kan det vara trevligt att fara en sväng och se alla turistställen, men jag tyckte alltid att det var skönt att komma tillbaka till Gavik, just på grund av avsaknaden av turister. Jag sålde stället för två år sedan för att det blev för jobbig för mig att vara där nere ensam i så långa perioder. Jag var nämligen med om en ny olycka och blev som nyskadad. Innan dess for jag ner i maj och hem igen i slutet av september eller början av oktober. Maken kom ner på helgerna och semestern.
Man ska inte sörja det som varit och jag trivs på vårt nya ställe, men det kan aldrig bli samma sak. Höga Kusten är Höga kusten och havet är havet. I alla fall för mig.
Gavik
|