Hohaj
Vi har varit på teater. Här i Robertsfors har vi en väldigt aktiv musik-och teaterförening. Det är så trevligt att få gå på föreställningarna. Det brukar vara 5-6 varje termin.
Denna gång såg vi Hohaj. Den spelas av Västerbottensteatern. Dramatiseringen av Elisabeth Rynells roman är gjord av Ellenor Lindgren, som tidigare gjort succé med Sara Lidmans Lifsens Rot. Matthew Zajac från Skottland återkommer nu för andra gången till Västerbottens-teatern. Senast vi såg honom var 2008 i When we dead awaken av Ibsen. Han kan inte svenska utan har lärt sig alla rubriker utantill. Strongt gjort!
Övriga skådespelare är Margareta Niss som Maria och Greger Ottossen som fader Knövel.
Den handlar om två tidsepoker. Till Hohaj kommer två människor vandrande i två olika tider. Båda är på flykt sin egen sorg och drivs allt djupare in i skogen, in i obebyggt land. Detta är i grunden en historia om att våga bli älskad och om att välja livet trots att döden står för dörren. Den som kommer i modern tid är Maria och den som kommer från en svunnen tid är Aron, som är från Skottland och som har dödat sin styvfar. Han flydde ut till sjöss, blev upptagen av en fiskebåt från Island och hamnade till slut i Simrishamn, där han började sin vandring norrut.
Han blir förälskad i Inna, som spelas av Ellenor Lindgren. Hon är perfekt för den rollen. Hennes mamma har dött och den despotiske fadern förbjuder henne att gå ner till byn och utnyttjar henne sexuellt. Tills slut så bestämmer sig dock Inna för att ge efter för Aron och gifta sig med honom. Kärleken har segrat. Han går iväg för att köpa ringar men kommer aldrig tillbaka. Efter några dagar kommer de som han bott hos över vintern och berättar att Aron gått ner sig i sjön. Inna blir kvar på gården och slavar under sin far. Hon kommer aldrig därifrån.
Jag tänker på hur hemskt det kunde vara för kvinnorna förr. Särskilt de som bodde långt bort från all ära och redlighet.
Gammal och utsliten dör hon vid brunnen en vinterkväll och dagen efter kommer Maria dit. Inna är fastfrusen vid marken. Maria går in i stugan och hittar saker som talar för den tragiska historien. Hon tar Arons kors och lägger det på Innas arm och breder en varm filt om henne.
Scenen är hela tiden densamma och skådespelarna går omkring i olika tider och det är det som är tjusningen, tycker jag.
Du har lyckats Ellenor Lindgren!
Sköt om er där ute och tänd ett ljus i höstmörkret!
Kram till dig från mig
"I ett soligt sinne är det alltid sommar"
©
