Tänk vad Alla Hjärtans Dag har slagit igenom i Sverige! Mitt första minne av den dagen är att jag var och köpte ett Valentinkort till min fästman. Året måste ha varit 1967. Han gick på Teknis och jag på Småsem. Innan dess tror jag inte att jag hade firat Alla Hjärtans Dag. Jag fick ju inget kort av honom. Så klart!
Den fästmannen finns inte längre i livet och jag är inne på mitt tredje långa förhållande. Min nuvarande man och jag har varit gifta i drygt 10 år. När vi träffades så visste vi nästan direkt att vi skulle bli ett par. Vi vill bli gamla tillsammans. Helt utan att vara rädd för det.
Detta är väl gulligt, så säg!
Eftersom vi känt varandra så kort tid så kanske vi inte kan säga följande:
Men om vi lever tillräckligt länge så kan vi kanske säga det.
Om någon av oss blir lämnade ensam så kanske det blir så här:
Hon är rar, hon Gunilla. Vi båda älskar ju katter. Vi har ju fyra stycken. Och så Elvis, så klart. Vår lilla hund.
Tänk, ibland tror jag att han är katt.
Detta är taget på Mon. Som du ser så har vi inte lagt in det nya golvet än. Vi måste först in med vedspisen.
Hur ska vi då fira idag?
Vi brukar egentligen inte fira något. Vanligtvis får jag rosor av maken. Men är inte säkert på att han kommer ihåg det för vi är bortbjudna på middag ikväll. Och inte får han då någon trerätters av mig heller.
Vi försöker att hålla kärleken levande varje dag i vårt hem. Eftersom vi träffades i sen ålder: jag 55 och han 50, så visste vi båda vad vi ville ha och det fann vi i varandra. Man behöver inte ha samma intressen för att ett äktenskap ska vara kärleksfullt. Huvudsaken är att man har samma värdegrund. Det är viktigt, tycker vi.
Ett stort ♥ till dig och de dina! Må du få en helt underbar dag!
Kram från Lillemor