la dolce vita

Igår kväll var det musikcafé i församlingsgården här i Robertsfors. Det var vi i Åkullsjöns gospelgrupp som djöng tillsammans med Sångglädje, en nybildad kör i Robertsfors. Det kändes väldigt roligt att se att det var fullsatt i salen. Vi har ju tränat mycket och det skulle kännas snopet om det inte kom någon publik.

Åkullsjöns gospelgrupps ledare heter Erika Sandström och hon är också kantor i Robertsfors kyrka.


Erika Sandström

Sångglädjes ledare heter Katarina Parment. Hon har fått med sig sångare som aldrig sjungit i kör förut.


Katarina Parment

Jag hoppas på att vi ska få fler tillfällen att sjunga tillsammans.

Varmgo´kramen till alla tappra!

I söndags var vi på bio. Vi såg såg "ÅSA-NISSE - WÄLKOM to KNOHULT".
Jag vet inte om jag normalt skulle ha sett den för den har fått rätt dålig kritik. Men man måste ju ta den för vad den är: buskis. Och jag lärde mig en sak: lyssna inte på kritiker utan bilda dig en egen uppfattning!

Anledningen till att vi gick är egentligen att min kusin, Ann Westin, spelar med i den. Hon var Anna-Greta från Ryd, en gåpåig käring. Jag måste då säga att jag höll på att skratta ihjäl mig åt henne. Bravo Ann! Det är klart att en komiker passar bra att spela buskis.


Min kusin Ann, alias Anna-Greta från Ryd, i blommig klänning.

I Knohult i Aneby församling, knappt sex mil nordväst om Vetlanda, står tiden tämligen stilla. Eulalia är trött på sin Nisse som ägnar sig åt allehanda uppfinningar i sin verkstad eller tjuvjakt i skogen istället för att laga gårdens vattenpump. När Eulalia i protest börjar bada i Champis och vattna blommorna med sprit, ser Åsa-Nisse inget annat råd än att laga pumpen. Som med alla hans uppfinningar får pumpen några extra finesser… När han drar igång den så mullrar det till i marken och upp kommer olja i stället för vatten!! Nu har inte bara Åsa-Nisse, utan hela Knohult, chansen att bli förmögna! Men Dunderpumpen visar sig vara kraftigare än någon kunnat ana och när skumma skånska oljemagnater med Sveriges regering i ryggen vill ha sin del av kakan utropar sig Knohult till republik. En brokig samling invånare gör sig redo att bjuda på tappert motstånd. Det börjar verkligen hetta till när det visar sig att pumpen tömmer alla oljekällor på vår jord. USA:s president hotar med anfall och han skickar också en stridsflygare som får vara med om ett verkligt äventyr i luften, när Nisse och hemvärnschefen är uppe i luftballongen och skjuter på de minerade luftskepp som är placerade över Knohult. Piloten får kontraorder att återvända till basen innan han hann bomba Nisses gård på Åsen. Sicken tur!
 Sjökvisten är som vanligt väldigt lättlurad.
Vad var det roligaste i filmen? Svårt att svara på. Mycket var roligt. Men när Klabbarparn, Michael Segerström, red på älgen så tjöt publiken av skratt. Om du inte har sett filem så tycker jag att du ska gå. Du får dig garanterat en rolig stund och många goda skratt. Det behöver vi alla.

Varmgo´kramen till alla tappra!

Torpet i Risböle



Vi köpte torpet i Risböle på hösten 2008. Våra förväntningar var stora för det är så gulligt. Men det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. För det första så såg vi inget vatten. Det är 1½ km ner till Bäckfjärden och ca 400 m till Kvarnsjön. Inga sträckor att tala om, men inget vatten så långt ögat såg. Visst är det charmigt med tallskogen och alla fåglar som kvittar och den speciella doften men det kunde inte uppväga att se vatten.



För det andra så kom vi ännu längre ifrån mina barn och barnbarn. Det kändes som om vi aldrig hade tid att vara där i skogsgläntan och finna oss tillrätta. Livet är kort och barnen växer snabbt och blir stora. Man ska ta vara på tillfällena. 

Vi satte ut torpet på Blocket och det var ute i några månader innan vi fick det sålt. Det känns bra att det blev så. Det är nu ett avslutat kapitel. Vi har ju vårt på mon nu och där trivs vi jättebra och det är nära till barnbarnen.



Så här härligt hade de det när de var hos oss julen 2008.
Kanske tar vi med oss badtunnan ner till mon och sätter den nere vid vattnet. Det vore ju härligt!

Varmgo´kramen till alla tappra!

Nu var det länge sedan jag skrev i den här bloggen så det är hög tid.

Vi har varit och sett



här på Folkets Hus i Robertsfors. Vilken underbar människa hon är! Hon bjöd på sig själv hela tiden.

Maria Lundqvist har valt vaudevillen som inramning åt Blottad, hennes första egna show. Det är en fransk föreställningsform från slutet av 1800-talet, jämförbar med en revy men med ett spretigare och yvigare innehåll. Det är en form som passar den mångsidiga Maria Lundqvist och ger henne en möjlighet att dra sina nummer långt ut i det absurda.

Med start i en burlesk striptease radas personliga blottlägganden upp till beskådan. Somligt djupt personligt, anar man, annat av mer allmän karaktär. Fysiska, ibland lätt äckliga tokerier i Mr Bean-stil går över i allvarliga monologer och vidare till sångnummer. Skådespelerskan Maria Lundqvist övergår till privatpersonen. Kläder och peruker byts ständigt på scenen och hennes påklädare finns tillstädes.

Att hon hittat ett helt eget uttryck och tonläge märker man redan från början. Det är nervigt, självupptaget, motsägelsefullt på gott och ont. Mitt uppe i det roliga kommer något allvarligt så man sätter skrattet i halsen och några gånger kände jag att tårarna pockade på.

Det är oväntat, roligt och absurt och man tröttnar inte.  När hon, som den folkkära karaktären Sally, tar upp några ur publiken tjuter hela salongen av skratt.

Det finns mycket fint att lyfta fram. Maria Lundqvists närvaro, auktoritet och förmåga att ta in publiken inte minst. Men även det skickliga integrerandet av den jazziga och lite Kurt Weill-klingande musiken, utmärkt framfört av en grupp under ledning av Sami Al Fakir. Samtidigt är det tydligt att det privata och det allmänna, det humoristiska och allvarliga skaver mot varandra. Likaså formen – det är en vaudeville men gör samtidigt anspråk på att ha ett personligt fokus. Det tycker jag kan kombineras i en föreställning i tiden.



Tack Maria med orkester!